Blä

Jag lever, känner mig tvungen att meddela det, har ju inte uppdaterat här på en månad. Det är bara det att Andreas är lite deprimerad just nu. Därför har han lika lite lust för att skriva i bloggen som han har föra att umgås med människor och sånt där trams som lyckliga människor sysslar med. Jag kräks när jag läser andra bloggar och ser hur otroligt seriösa dom är. Jag är glad att jag kommit över allt det där. Bloggande är ett gift och dess motgift stavas olycka...

Favorittjejerna på jobbet gjorde ett tappert försök att få mig på bättre humör genom att försöka para ihop mig med deras nyinflyttade kompis från Stockholm, jag blev lite glad en stund, men det gick snabbt över. Har visserligen inte tagit något definitivt beslut i ärenden, men jag tror inte jag orkar, inte på ett tag i alla fall...

Jag ska tydligen på Sticky på Fredag. Det blir ett av få sällsynta besök i det Göteborgska utelivet framöver. Jag orkar inte med alla falska människor som finns där ute. Jag orkar ju knappt med mina vänner och dom har absolut inte gjort mig något ont, snarare tvärtom. Nä, jobba, jobba, jobba är den enda sanna melodin just nu. Då får man ut över 20000 kronor i månaden och det ger åtminstone ett tillfällig känsla av glädje. På fritiden håller Nick Drake mig sällskap, vi har kommit på att vi trivs tillsammans, han och jag... Plura kommer förbi ibland också...

+++

Hoppas Gardar och Bamma kan få mig på bättre tankar imorgon...

+++

Det här var väl ett positivt inlägg? Nästa gång tänker jag berätta om när jag hade självmordstankar efter gymnasiet...