Jag önskar livet var lika enkelt som Per Gessle

Jag borde lugna ner mig. För jag är inte lugn. Långt där ifrån. När jag kommer hem kan jag inte koncentrera mig. Kan inte sova, ligger och tänker på saker som jag inte kan avsluta eller ens törs avsluta. Jag kan inte landa någon gång. Allting svävar, och änglarna dom tittar på mig och skakar på sina huvuden. Det är svårt att avsluta men det är ännu svårare att landa i en upptakt som inte ens är påbörjad. Jag far från gata till gata utan mönster och sans. Jag kommer på dumma idéer som jag önskar inte fanns. Jag vill titta på stjärnorna mitt i natten när det är mulet, fast jag egentligen borde ligga och sova. Jag vill vända på dygnet och göra något ingen annan gör. Jag vill dansa, jag påbörjar tre romaner samtidigt. Avslutar bara en. Jag har slutat knarka Eldkvarn nu, jag försökte titta på och förstå Bergman. Jag kunde inte, försökte inte ens, egentligen. Det är en Gessle-konsert på i bakgrunden, på tv. Jag önskar livet kunde vara lika enkelt som Per Gessle. Jag är varken händig eller speciellt musikalisk. Men framförallt kan jag inte fårstå varför den här texten avslutas med Per Gessle, lite högre ambitioner hade jag nog.

Mitt liv i ett nötskal.