Göteborg

Ibland känns det som om Göteborg bara är min stad, även fast jag aldrig har bott där, på riktigt. Min min min. I alla fall så känns det så. Jag trampar dom där gatorna, som jag gått på så många gånger nu. Och jag känner mig så hemma som man kan vara. Göteborg är fuckin' min stad. Fasaderna känns bekanta. Ljuset känns välkomnande. Som om jag i min ensamhet skulle finna allt jag behövde här. Allt sällskap i asfalt, kullersten, puts, parkträd, människor, djur och sorl. Göteborg ÄR min stad. Och när taxin glider ut från centralen, bort från kärnan, ut på europavägen kan man andas ut, för där borta gömmer sig förorterna som skatter, oslipade diamanter som väntar på mig. Där finns det människor med rika historier, som har varit med om så mycket. Så varför lyssnar vi aldrig på vad dom har att säga? Jag är förälskad i förorten. Jag vill äta upp alla hus för att jag älskar dem så. Jag vill kasta mig ut och bara finnas där. I Göteborg. Min stad. Jag det är verkligen min stad. Men det är din också, din stad.